Relationell psykoterapi

Relationell psykoterapi är en modern form av psykodynamisk terapi (PDT) som riktar sig främst till dig som har svårt med sociala samspel, och längtar efter att det ska bli enklare att skapa, såväl som hantera, nära relationer. I övrigt finns det inga specifika kriterier för terapin, utan den kan hjälpa för många olika slags svårigheter och behov.

Syftet med terapin är att öka klientens förmåga att förstå, och ta ansvar för, sina sociala relationer samt att öka känslotoleransen – dvs att lära känna och stå ut med sina känslor, vilka de än är. Syftet är också att öka kapaciteten för ”mentalisering”, vilket betyder att kunna se både sig själv och andra i ett nyanserat ljus (som inte skapar en svart eller vit bild).

Ett grundläggande mål är att skapa en trygg och ärlig relation i terapirummet som kan hjälpa dig att skapa goda relationer i livet. Ett utmärkande drag i den relationella terapin är en nyfikenhet på det gemensamt skapade samspelet, dvs. vad som sker mellan klient och terapeut i terapin, då det kan spegla andra relationer i livet. Livshistorien finns dock också med som en viktig bakgrund för att förstå hur tidiga erfarenheter och relationer har präglat föreställningar, tankemönster och förväntningar på livet.

Relationell psykoterapi lägger stor vikt vid det som sker här och nu – i själva mötet mellan klient och psykoterapeut samt de känslor som väcks av att tala om det som är svårt. Exempelvis kan man prata om ifall det uppstår en känsla av avstånd (eller annat slags undvikande) i mötet; hur detta upplevs och hur man kan göra för att skapa mer känslomässig närhet. Terapeuten är relativt öppen med sina egna känslor i detta slags relationellt undersökande samtal (och kan fråga t ex ”nu känner jag att det uppstått ett avstånd mellan oss och jag blir nyfiken på vad det handlar om, samt hur det känns för dig?

Terapeuten är inte ”neutral” på det sätt som psykodynamiska psykoterapeuter traditionellt har varit, utan strävar efter att vara en mer personligt involverad medmänniska. Sedan gäller givetvis fortfarande samma etiska regler där klientens behov och förutsättningar står i centrum. På så sätt är tanken att samtalet ska upplevas vara mer jämställt mellan parterna – där inte bara klienten har med sig sin socialt formade verklighetsbild och historia, utan även terapeuten.